January 20th 1940
Vi har marscherat säkert fem mil idag, hela dan. Magen skriker efter mat, fötterna värker, mitt huvud klarar inte mycket mer, jag känner mig helt slut i kroppen och jag fryser men Vi har äntligen stannat till för lunch. Vi har följt floden Mosel på väg mot Luxemburg för att strida mot Frankrike, och vi har stött på en del små attacker. Hemma i Dortmund sa dom att vi skulle bli hjältar, att vi skulle bli ihågkomna, jag ser ut som en hjälte men jag känner mig inte som en. När jag gick med i armén och var på väg med mina vänner från Dortmund var allt glatt och vackert men så fort vi kom till basen så vändes allt, vi torterades om vi inte löd vad officerarna sa och man blev mer och mer rädd men just nu är jag livrädd. Jag hade velat gå hemåt nu men vi har fått order om någon försöker smita så blev vi dödade, har sett det och det var fruktansvärt. Vi får bara en rast om dan på en timma, så jag passar på att skriva nu medan jag kan och äta när jag kan. Maten ser hemsk ut men jag är för hungrig för att bry mig, vi har ytterligare några mil kvar att marschera innan vi slår läger några mil utanför Luxemburg innan mörkrets inbrott. Vem vet, jag kanske är död om 24 timmar, må gud stå vid min sida och kanske hoppet att se min familj igen håller mig vid liv. Men nu måste jag göra mig i ordning igen för marschen även om dessa portioner man får inte gör mig speciellt mätt. Jag hoppas kriget är snart över.
